Ett hus av människor
Det är dagen efter dagen efter. Två kalas i rad. Först i natt upptäckte jag att det inte går att dansa med foglossningar. Att en håller på att gå av. All övrig tid försöker jag att ignorera smärtan men just det gick inte alls.
Det är morgon och jag sitter på glasverandan. Bebisen rumsterar runt i magen, gör sig påmind. Jag minns inte att jag hade lika stark längtan efter bebis förra gången. Kanske är det lättare att slappna av nu när jag vet ungefär hur det kommer att bli.
Oavsett märker jag att min logiska hjärnhalva har lagt av till förmån för min bebishjärna och känsloliv. Hur jag går in i mig själv mer än innan. Jag är beredd.
Det var fint att få visa släkt och vänner vad vi gör, tänker. Jag har fixat så gott jag orkat, och kan inte känna nog med tacksamhet inför all hjälp som vi har fått under veckan på olika sätt, men framförallt under kalaset.
